Robertsfors bruks historia

Det var major George Vilhelm Palmstruch som först kom med förslaget att börja bruksdrift i Edfastmark. När hans uppmärksamhet började riktas på denna undangömda bondby är inte riktigt känt men 1751 blev han intresserad av en silvermalmsanledning 1 mil nordväst om Bygdsiljum. Det var kanske då han fäst sig vid Edfastmarks mycket bra förutsättningar för en dåtida bruksanläggning. De första åtgärderna för bruksanläggningen togs våren 1756. Många projekt var planerad men tyvärr var Palmstruchs ekonomiska resurser alldeles otillräckliga. Hans roll i Edfastmarks historia varade bara i några månader för 1757 kommenderades han ut i Pommerska kriget, där blev han tillfångatagen och invecklad i ekonomiska svårigheter vilket verkligen satte stop för hans ungdoms drömmar.

Johan_Wilhelm_Palmstruch
                                                                                                                       George Vilhelm Palmstruch

Därefter kom den stockholmska handelsfirman Jennings & Finlay som det nya företagets ledande och drivande kraft. Därmed bytte Edfastmark namn till Robertsfors. Bruket har John Jennings och Robert Finlay att tacka för sin tillkomst. Jennings gifte sig med en syster till Finlay. Det var från början den äldre och erfarne svågern Finlay som styrde och gav uppslag men ganska snart började även Jennings få ett större inflytande på affärerna. Samtidigt som handelsfirman Jennings & Finlay utsågs som rikets största järnexportörer inlät sig firman på den tidens största kapitalplaceringar i bruksegendomar. De spekulerade i Roslagsverken och Roslagsgruvorna samt de bottniska järnbruken.

Under 1750 – 60 talet ägde firman följande bruk:
Gimo, Forsmark, Strömsbruk, Gnurps masugn, Schebo bruk, Österbo masugn, Hedvigsfors hammare, Norrtälje faktori och Olofsfors bruk.

I Finland ägde de Anskogs bruk, Koskis bruk, Fiskars bruk, Kulla bruk, Kaimo bruk, Oravais masugn, Männels masugn och Onsbergs hammare.

1758 fick Jennings privilegium för en masugn i Robertsfors. För den viktiga träkolsförsörjningen köpte man några hemman i området. Järnmalmen köptes först från Utö och Norbergs gruvor i Roslagen. Det färdiga tackjärnet såldes till bruk i Mellansverige. 1759 anlades en lastageplats i Sikeå för att underlätta transporterna. Sommaren 1759 började man bygga själva bruket. Man byggde en damm med vatten kanaler där man sedan satte in drivhjul och en masugn. Masugnen var färdig 1760 och då framställdes det första tackjärnet.

Sedan kompanjonskapet Jennings & Finlay upplösts 1762 sålde Finlay en del av sina bruk bland annat Gimo och Robertsfors år 1764 till brukspatronen Jean Henri Lefebure. Efter 3 år avled Lefebure men hans 30-år gammal son Jean tog över i faderns ställe. Det visade sig till slut att det var för dyrt och kostnadskrävande att transportera järnmalmen till Robertsfors. Malmtransporterna var oundvikliga därför att det bara fanns järnfattig malm i närheten av Robertsfors. Däremot kunde tackjärnet förädlas i bruket till stångjärn och detta i sin tur utsmidas till färdiga produkter som spik och redskap. Genom en sådan förädling blev transporterna från bruket billigare eftersom dessa produkter vägde betydligt mindre och betingade ett högre pris än tackjärnet. Lefebure ansökte därför om tillstånd för en sådan tillverkning vilket efter många avslag beviljades av bergskollegiet. Ca 1780 togs malmen till stångjärn, manufaktur, gjuteri och mekanisk verkstad från Dannemora och Utö.

År 1782 och 1783 uppfördes stängjärnssmedjan och manufakturverk mittemot masugnen på andra sidan stranden av Rickleån. 1783 började produktionen i stängjärnssmedjan. De första manufakturvarorna tillverkades 1785. Kapaciteten på stångjärnshammaren och manufakturverket blev för liten i förhållande till masugnens tackproduktion. Under 1790-talet byggdes stångjärnshammaren ut och ett manufakturverk byggdes i Sävar. Den gamla masugnen var bristfällig därför revs den 1799 och en ny byggdes av trä.

När Jean Lefebure dog 1805 tillföll arvet hans hustru men hon överlät Gimo, Robertsförs och Rånäs ett år senare till sin måg major Axel Didrik Reuterskiöld. I Robertsfors historia blev han kortvarig, 1811 tvingade stora penningförluster honom att sälja Robertsforsbruk, Johannesfors bruk, dess tillhörande fastigheter samt brukets hälft i Kvarnforsens sågverk den 8 april 1811. Han sålde det hela till överste löjtnanterna Conrad Åkerhjälm och Elias von Echstedt samt kapten Wentzel von Toll. De hade lika stora del i bruket alla tre men Åkerhjälm var den som blev företagets disponent. År 1812 köpte Åkerhjälm resten av Kvarnforsens sågverk och 1831 fick han positivt svar angående ansökan om att flytta sågen till Mårsforsen. Åkerhjälm och hans kompanjoner skyndade sig att öppna ett skeppsbyggeri i Sikeå. Under sommaren 1811 skaffades det fram nödvändigt material och ett varv anordnades vid Sikeåfjärden på Getskärsudden. 1812 anställdes skeppsbyggare Per Burström från Umeå och timmerman lejdes, ganska snart var det första barkskeppet ”Oskar” färdigt.

1832 drog sig Åkerhjälm tillbaka från den direkta ledningen på grund av åldersskäl och oenighet med sina kompanjoner. Istället för honom kom löjtnant Carl von Echstedt (son till Elias von Echstedt) som disponent. Han fick tidvis hjälp av sin bror löjtnan Johan von Echstedt. Brödernas förvaltning blev tyvärr olycklig och väckte förbittring hos de övriga delägarna. 1834 öppnades det förbittrade processer mellan kompanjonerna. Den ända räddningen var att de inblandade drog sig tillbaka.

När förslaget om att bruket skulle säljas, överlät krigsrådet Fryxell (Toll dog 1817 och då övertog Fryxell hans andel via Tolls fru) sin tredjedel i bruket till bergmästare Gustav Fredrik Ekenstam och köp upplät Åkerhjälm sin tredjedel på arrendet åt bröderna Ekenstam. Kort därpå sålde även bröderna Echstedt sin andel till landshövdingen i Piteå Carl Georg Sparre.

Bergmästare Ekenstam efterträdde Carl von Echstedt som disponent den 9 Februari 1835, överste Åkerhjälm och landshövding Sparre som ägde de andra tredjedelarna i Robertsfors överlät dessa delar till vicekonsuln i Haparanda Lars Tornberg 1839 och 1840.

Tornberg hade stött Ekenstam i hans arbete för Robertsfors. Hans insatser för finansieringen hade varit till en stor betydelse. Ekenstam hade förmånen att arbeta under bättre tider och mera ostört av krisartade omkastningar än de han efterträtt.

Han inredde ett laboratorium åt sig vid bruket där han med mycket stor glädje i praktiken fick prova sina idéer. Han var full av iver att modernisera och förbättra. Bland de största omdanings och reformåtgärder som Ekenstam gjorde kan nämnas masugnens och rostugnens  ombyggnad 1833-34 och detta efter Ekenstams egenhändigt upprättade riktningar.

År 1840 fick han tillstånd att uppföra ytterligare en hammarsmedja vid den översta forsen som fick namnet Fredriksfors efter Ekenstams förnamn.

 När bygget med hjälp av den kände bergsmekanikern Jonas Bagge var klart 1841 fick Ekenstam tillämpa alla tekniska nyheter och prova åtskilliga egna idéer. Andra verket vid Robertsfors med tre nya spikhammare och en fullständig modernisering av gjuteriet. 1840-50 nådde manufakturproduktionen sin höjdpunkt vid Robertsfors bruk. Man tillverkade vid den här tidpunkten förutom spik även kättingar, skeppssmiden, slädstänger, lås mm. Bruket befann sig på 1860-talet på höjdpunkten av sin utveckling. Ekenstam ägnade även stort intresse åt jordbruket. Alltså under Ekenstam och Tornbergs tid moderniserades mycket och även nya konstruktioner och uppfinningar började användas.

När Tornberg dog 1854 miste Ekenstam sitt biträde och även den omfattande finansieringen av bruksföretaget. Ekenstam var då tvungen att skaffa sig en ny förläggare. Detta fick han i det stockholmska handelshuset Dugge & Settervall och dess kompanjon stavangerfirman J. A. Köhler & Co. Snart blev bruket så beroende av förlagsfirman att ett byte av ägare blev följden. De stockholmska handelshusen Dugge & Setterval och J. A. Köhler & Co blev Robertsfors nya finansiärer efter det att Tornberg avled 1854.

De nya ägarnas förste disponent blev patron Olof Sjöström. De båda kompanjonerna överlät 1/12 till Sjöström. Han arbetade under de tryckta förhållandena som blev följden av finanskrisen 1857. Redan 1859 flyttade han till Härnösandstrakten. Han avträdde sina andelar i Robertsfors 1862.

Petersen arbetade mycket energiskt under den sena ålderdomen.Eftersom Petersen hade en omfattande affärsverksamhet kunde han inte besöka Robertsfors alltför ofta därför överlät han förvaltningen vid bruket åt sin landsman Fredrik Jakobsen. 1837 lämnade Jacobsen Robertsfors för att biträda Petersen vid huvudkontoret. Under Petersens tid började man att satsa mer på den mer lönade trävarurörelsen. på 1880-talet blev det billigare att köpa tackjärn än att tillverka själv, så masugnen lades ner 1883. Den revs 1890-91. På 1890-talet blev det billigare att köpa stångjärn och manufakturvaror så stångjärnssmedjan lades ner 1896 after en successiv minskning av produktionen under 1870 och 1880-talen. Manufaktursmedjan i Fredriksfors lades ner 1891 och Robertsfors smedja 1898. Genom dessa avvecklingar fanns det bara den mekaniska verkstaden och gjuteriet kvar.

Chefsskapet efter Jakobsen lämnades åt bruksförvaltare C. P Printz. 1879 begärde han sitt avsked på grund av misshällighet mellan bruksägare och förvaltare. Printz efterträdare blev bergsnotarien Gustav Oskar Napoleon Tundal. Tundal gjorde genomgripande insatser för Robertsfors järnhantering men även på andra områden. Under Tundals förvaltningstid dog brukspatron Petersen 1885. Petersen hade skrivit i sitt testamente att Fredrik Jacobsen skulle företräda affärerna i stärbhuset. Jacobsen föredrog att åter flyttatill Robertsfors 1888 och sköta försäljningen därifrån. Tundal blev då inte längre nödvändig som bruksförvaltare, han avträddde 1891 med full lön i pension. 1895 avled han.